En hemlig kvällsresa – sedan lyckades man ”runda” kyrkoherden och ta över Brevik

Med denna artikel ville jag dokumentera föreningens etablering å Brevik.

Kristi Himmelsfärdsdag år 1955 åkte jag och Göran Sjöwall till Kisa för att ordna med ett sommarläger för triangelavdelningarna (Kalvö-lägret). Vi hade bland annat i uppdrag att skaffa diverse virke därtill. Vi stannade därför i Björsäter hos, en släkting till mig, trävarugrossisten Lennart Lihnell. Naturligtvis bjöds vi på kaffe och ompysslades på alla sätt.

Vid kaffebordet talade farbror Lennart varmt om sitt kära Brevik. Detta var ett nedlagt skogshemman och beboddes då endast av sommargäster. Han tyckte att gården skulle kunna användas på ett bättre sätt. Därför hade han bland annat erbjudit Linköpings stift densamma för ordnandet av en stiftsgård på ostkusten. Intresset för en sådan anläggning, så långt från ”kungliga” stiftsstaden, var dock likas med noll. Varför skulle ej Norrköpings KFUM kunna taga hand om gården? Vi lovade att på hemvägen åka och titta på denna.

Sedan vi varit i Kisa, uträttat våra ärenden och hämtat Göran Sendels fästmö, Berit, som var lärarinna i Kisa, tittade vi på kartan och styrde färden till Stegeborg och Brevik. Så kom det sig att vi tre, klockan 20 på kvällen, en underbar vårkväll, rullade genom bergspasset, längs gamla vägen, backen ned till Brevik.

Första ögonkontakten var överväldigande. En dal, omgiven av höga berg, sluttande mot viken och med ängarna gula av tusentals gullvivor. I viken låg en trolsk ö i aftonsolen och på vattnet simmade majestätiskt några vita svanor. Det var för oss som ”paradiset”.

Stumma vandrade vi runt ägorna och skönhetsvyerna avlöste varandra. Vi stod på ”utsiktsberget” och paviljongen och voro helt betagna. På hemvägen fattade vi beslutet – detta ”paradis” fick ej gå oss ur händerna.

Vid hemkomsten gick telefonen varm till ett antal triangelledare.

”Var god kom till Söder Tull i morgon kväll för destination okänd ort, vi hade något fantastiskt att visa”, löd ordern.

Kaffe med ”Falks-tårta” var också med, för första gången. Den aftonen bestämde vi att omgående flytta vårt Kisa-läger till Brevik och att förhyra gården.

Telefon till Björsäter gav oss Brevik på hand. Nu återstod det svåraste. Finansieringen och föreningsstyrelsens välsignelse.

Det första var ej problemet. Problemet var, att triangelledargruppen, som vi representerade, stod i viss opposition till föreningens dåvarande ordförande, kyrkoherde Knut Ericsson. Denna färgstarka person styrde föreningen med stor skicklighet om ändock, ibland, väl diktatoriskt. Vi var med andra ord ej ”persòna grata”.

Vad var att göra? Vi tänkte som jesuiterna ”ändamålet helgar medlen”.

Vilket var då medlet? Jo, det var Y’s Men’s Club, tämligen nystartade (1952), med vind i seglen, entusiastiska medlemmar, i högsta grad ”persòna grata” hos föreningsstyrelsen.

Telefonen kom åter i bruk. Y’s Men’s president ombads att med presidiet deltaga i en ny hemlig kvällsfärd för att vi skulle få tillfälle att visa något fantastiskt. – Ny sightseeing, nytt kaffe med ”Falks-tårta”, serverad å Paviljongen. Vi framlade våra planer med befarade svårigheter att få föreningsstyrelsen positiv därtill. Y’s Men’s tände omgående på vårt projekt. Vi kom överens om att Y’s Men’s, första året, skulle betala hyran och ordna med installation av telefon. (Man kan fortfarande i telefonkatalogen, del Vikbolandet, slå upp Y’s Men’s Club, Brevik).

Triangelavdelningen skulle sköta verksamheten. Med detta schackdrag var styrelsens sanktion på förhand säkrad och så rullade Brevikshjulen igång.

Den första Brevikskommittén bestod av Erik Rockström ordf, Gunnar Falk, Bo Gustavsson, Göran Sjöwall och Arne Wahman, alltså enbart triangelledare.

Denna kommitté arbetade de första åren (1955–60) utan att föreningen ställde sig bakom som ekonomisk garant. Kommitténs förnämsta stöd var och har så förblivit, Y’s Men’s Club.

Föreningsstyrelsens attityd ändrades successivt och är numera Brevik ett av dess stora skötebarn. Ett är säkert, ett så omfattande och oegennyttigt arbete, som det som Brevikskommittén, med konsul Erik Rockström i spetsen, nedlagt för Breviks drift och utveckling har knappast sin motsvarighet i Norrköpings KFUM:s historia.

Arne Wahman, 5 december 1972