”Barn och tjänare togo nattlogi på vinden i syskonbädd av hö och strå”

Vilket år pappa köpte skogshemmanet Brevik vid Slätbaken och därstädes uppförde ett komfortabelt sommarhem, kan jag inte säga, men tror mig ha varit bortåt elva år.

Aldrig går det ur minnet hur vackert stället var, och hur allt för kort sommarlovet – vilket på sin höjd räckte sex veckor. Tre mil landsväg från Norrköping som Brevik låg, tog färden dit nära nog hela dagen i ”stora vagnen”, vilken tung i sig själv, och packad med linne och resenärer, var mer än ett par hästar egentligen orkade med. Efter följde en höskrinda med tjänarinnor och litet av varje, jämte riklig matsäck, vilken inmundigades nedanför Å kyrka.

Ner till gården ledde en av de brantaste backar jag skådat, men vid dess slut vidgade sig med ens den skönaste utsikt över den av högresta berg omkransade, i en kitteldal liggande sommaridyllen med dess naturliga park och sig nedanför alltsammans bredande havsvik.

Redan före familjens ankomst hade såväl inplanterats ädla frukt- och bärträd som anlagts rabatter, där dåtidens enkla blommor, malva, riddarsporrar, blåduvor, jungfrun i det gröna, med flera, gladde ögat. Allt framtrollat av kärlekens allmakt, uti en så jungfruligt oberörd jordmån, att jag aldrig förr eller senare råkat på en liknande flora eller ymnighet av allt vad skogsbär hette. Marken bokstavligen röd av de härligaste smultron och jordgubbar.

Som inga herrgårdar lågo i närheten, och inga avnämare funnos, kommo snart nog långa rader av barnungar, utbjudande blåbär, hallon, hjortron och smultron i sådan mängd, att de senare förskaffade oss blåsor på tunga och läppar. Mamma nändes inte låta någon gå med oförättat ärende och betalade, som jag tror, stadspriser.

Om lördagarna kom husfadern ut och gingo hustru och barn ut för att möta. En bok medfördes, i vilken lästes högt tills första skramlet av hjuldon kom oss att rusa upp i glad brådska. Att packa upp vagnslådorna var det största nöje som kunde finnas, fyllda som de voro med allt tänkbart gott – melon, gurkor, blomkål, ärtkvaddar, rökt och färsk lax, kalvstek och andra köttvaror, bakelser och karameller. Ofta medföljde gäster, eller kommo av sig själva, och då hände det att barn och tjänare togo nattlogi på vinden i syskonbädd av hö och strå.

En eller annan gång kom far ävenledes ut i en helt liten honom tillhörig ångbåt, vilken gjorde sig allt annat än brått, och som familjen ogärna begagnade sig av och givit öknamnet ”Lungsoten”, därför att den pustade och stånkade som under ett hostanfall.

Så gott som mitt för boningshuset låg ”Holmen”, där det metades abborrar och längre bort de små ”Treskären”. Väl där var man ute i själva segelleden och hade rätt framför sig Stegeborgs slottsruin – varav egentligen endast det mäktiga tornet finnes kvar – och till vänster hela sträckan av de branta bergen, som skulle passeras, och under vilka vi barn tyckte om att ro och låta eko tala.

Ön varpå det en gång befästade slottet legat är helt trång och ledde från den norra högresta stranden en färja dit över, medan en bro fortsatte leden till det motsatta slättlandet över Stegeborgs herrgård bortåt Söderköping eller andra närmare och fjärmare orter.

En roddtur till ruinen var ett stående nöje – helst när det gällde att förevisa den för gäster och vänner, vilket onekligen gjordes med något av äganderättens stolthet. Här lektes även borgfru och riddare. Men att träda inom tornets fallfärdiga murar ansågs allt för riskabelt.

En dag rodde de äldre Breviksbarnen, Olof, Emelie och jag, ut på Slätbaken, där den var som djupast, tillika med vårt främmande, John Ringborg och August Gödecke, och kommo därunder i häftig dispyt om mäns och kvinnors olika existensvärde. Kanske hade vi flickor retat pojkarna? …

Men stående upprätt i båten och vaggande den fram och åter, så att det var ett under den inte kantrade, förfäktade de sin sats att kvinnor voro obehövliga, och funno vi systrar intet mera slående bevis för deras oumbärlighet, än att de måste finnas till för att laga männens mat.

Synnerligen kärt var det att få följa med då far slantade gäddor, eller tog upp långreven, och jag brukade hänga långt över båtkanten för att gissa mig till vilken sorts fisk det var som blänkte fram på kroken, när den närmade sig vattenytan.

Som vedhuggare, vattenbärare och hjälpreda uti ett för allt, tjänstgjorde den kutryggige gubben Pettersson, från Gamla Varvet, och var denna sommarsemester honom säkerligen både kär och nyttig, ty alla månade vi om den blide gamlingen. Roddare var han även, och hade han någon het stund var det när långreven togs upp, och det blev rent omöjligt vara far till lags, i det att den än kom för långt ifrån, för nära – eller under båten.

Svårt göra var det väl och kanske var han inte värvet vuxen – eller fiskaren allt för ivrig? Men lika goda vänner voro de i nästa ögonblick och när gubben fått i sig en läskedryck eller smakbit av matsäcken, sken han som en sol och höll fast vid att ”patron” var så allt för snäll.

Vid en skogspromenad röjde linnean sin tillvaro, genom den ljuvliga doften, och fröjdade vi barn oss storligen över den aldrig förr sedda blomman.

Ja, vad fanns inte att plocka på marken och glädja sig över! Men närmade någon sig en den läckraste svamp hette det: ”Rör den inte – den är giftig!”

Tro inte att de korta sommarferierna lektes helt och hållet bort. Det skulle mor aldrig tillåtet. Pianot, med sina skrangligt smala ben, fraktades ut, på det jag måtte öva min medelmåttiga talang … Min syster hade tiggt sig ifrån spellektionerna. Skolritningar utfördes, läxor lästes och sömnad hade sin tillmätta tid. Men vad gjorde detta intrång, när det var så obeskrivligt roligt ändå, och hanns fullväl med att plocka bär, bada, göra roddturer, slåss mot ryssen, eller klättra upp och ner för de brantaste bergen, vilka vi barn till stor del namngivit.

”Predikoberget”, prytt med ett lusthus i tempelform – där söndagsandakt vanligen hölls – ”Korpberget”, ”Falkberget” – smyckat med ett eremitage – och ”Hemmaberget”, vilket låg oss närmast och mitt för de grönmålade inkörsgrindarna.

En fyra–fem somrar vistades vi i detta Paradis. Och när det gått ifrån oss hörde jag min syster mer än en gång snyfta sig till sömns i sorg och saknad.

Många år senare återsåg jag stället tillsammans med de kära vännerna prosten Thure Een, uti Östra Ny församling – dit Brevik hörde – och hans dotter. Men befunnos trädgårdsanläggningarna så igengrodda att de inplanterade fruktträden förkvävts, parken förvandlad till åker och det hela en vildmark utan ordning och prydlighet. Byggnaden också nu obebodd, men så förfallen att det varit bättre aldrig återse vad som en gång varit så innerligt kärt och vackert.