”Vi behöver fler personer från olika delar av samhället”

Brevik har betytt mycket för Rebecca Säther, 26, inte minst i hennes jobb inom Rädda Barnen. Men erfarenheterna från Rädda Barnen kan också vara värdefulla i Breviks utvecklingsarbete.

– Det jag jobbar inom är det som Brevik är på väg att kompetensutveckla sig till, säger hon.

Hon syftar till exempel på det nya lägret ”Upptäckarna”.

Becca, som hon kallas, har varit på lägergården praktiskt taget varje år sedan 2013. Detta år är hon lägerchef på K2. Likt många andra blev hon förtjust i sammanhanget, och fann sin trygghet där under tonåren.

– Jag skulle börja åttan och mitt liv då var bara idrott, jag gick från träning till träning. Men det jag tyckte mest om var att hitta på något kul i skogen. Det ville väl inte mina vänner. Många av dem ville sitta inne och prata, kolla på film eller så.

Hon har dyslexi och det gjorde att skoltiden blev extra utmanande. För att vässa sin engelska och träffa nya människor anmälde hon sig till Adventure Camp, som arrangerades tillsammans med Föräldraföreningen för dyslektiska barn (FDB).

När hon återvände till klassrummet hemma i Värmland insåg hon att hon lärt sig mycket mer engelska än hon kanske trott, och förväntat sig. Hon märkte också att hon längtade tillbaka till den där platsen på östkusten, som hade en så skön mix av lek, ärliga samtal, fjanterier, ledarskap och att vara ute i naturen.

Hon säger att aktiviteterna på Brevik skapade ett lugn i kroppen.

– Jag fick ett nytt ställe där jag kunde vara precis den jag ville vara.

Idag bor hon i Östersund och jobbar som aktivitetsledare inom Rädda Barnen. Hon arrangerar aktiviteter för barn och ungdomar i ett socioekonomiskt svagare område i stan, eller som hon själv hellre säger: politiskt eftersatt område. Ett område där hon själv också bor med sambo, hund och två katter.

Hon möter unga människor av många olika slag, men där fler än vanligt har fått sin tillit till vuxenvärlden naggad i kanten. Många möter rasism varje dag. Hon jobbar för att de ska få bättre koll på sina rättigheter och få fler verktyg för att hantera orättvisor och diskriminering som de möter. Hon bygger relationer utifrån utmanande förutsättningar, men med stora vinster.

För 20 år sedan sjösattes daglägret på Brevik, som ett sätt att sänka tröskeln för barn som var obekanta för lägerkonceptet. De var på plats fem dagpass och hade sin bas uppe vid kåtan där de åt lunch och hade ett eget läger i lägret. På eftermiddagen åkte de buss hem, för att återvända morgonen efter.

Av olika skäl lades dock det ner efter några år. Idag finns istället lägret ”Upptäckarna”, i samma syfte. Det arrangeras i samarbete med föreningar och församlingar i Norrköping och är bara två dagar långt.

Den långsiktiga förhoppningen är att de barnen ska komma tillbaka, och steg för steg prova sina vingar även i andra läger på gården.

En satsning som Becca välkomnar. Hon beskriver Brevik som ”väldigt vitt”.

– Vi är inget undantag från världen. Men jag tror att vi definitivt behöver få mer variation i ledarstaben. Vi behöver fler personer från olika delar av samhället, säger hon.

Vad är det då för förutsättningar som skiljer sig, när det kommer till att möta den typiske medelklassungen från en villa i Norrköping – med den som bor med en ensamstående förälder i en lägenhet i någon av landets segregerade bostadsområden?

Här återkommer hon till det här med misstron mot vuxna.

– Man tänker att ”det här är ett projekt att vi får åka till Brevik men det kommer ju bara ske en gång. Det kommer inte att hålla fler gånger för det gör det aldrig. Jag kommer bara vara här i två–tre dagar, så jag kan göra vad jag vill, varför ska jag skapa kontakt med något som jag inte kommer se igen?” Det är de delarna vi måste lära oss hantera att möta. Det sker ju också på lägret i stort, men då är det nån enskild individ, säger Becca.

Ledarträningen har alltid varit dagar för sådana här samtal. Sedan några år arrangeras också utvecklingshelger utanför säsong där sådana här frågor tas upp. Det finns tankar om att bjuda in röster utifrån i workshops, och en relativt ny ingrediens på gården som hon tror kan vara jätteviktig för många barn är bildstödet. Detaljerade dagsscheman i varje stuga och i matsalen som med bilder visar vad respektive läger ska göra respektive klockslag.

Hon nämner också snabba detaljerade lek-instruktioner i storgrupp, som år ut och år in hållits inför kvällsaktiviteten. Är det verkligen möjligt för alla barn att hänga med i dem? Och vad gör de som inte hänger med? Som blir distraherade av annat? De distraherar andra. Kanske kan man samla de fem individerna en kvart innan och ge dem instruktionerna separat?

Beccas personliga engagemang för dessa frågor går inte att ta miste på. Hon väljer sina ord med omsorg och tanken om alla människors lika värde genomsyrar hennes resonemang. Jag frågar om hennes liv i Östersund, om att hon bor i det område där hon verkar som en stöttande kraft för barn och ungdomar. Om det är att likna vid ett Breviksläger, dygnet runt året runt?

Hon förstår parallellen men säger sig vara noga med att skilja på sina roller. Att vara ledig när hon är ledig.

Men både genom personliga erfarenheter och genom sin yrkesroll bidrar hon till Breviks utveckling när det kommer till att bredda sin målgrupp, att bli relevant för fler.

Att Brevik, som är som ett eget samhälle i samhället, på bättre sätt kan spegla samhället. Att fler ska få möjlighet att via Breviks gemenskap och grupputvecklingstänk hitta trygghet och riktning under tonåren.

Som det blev för henne.