”Brevik har format mig till den jag är”

Göran Tesfai Skoglund Magnusson har jobbat med akuta kriser i 20 länder, och sett hur avgörande det kan vara med ett ledarskap som inte bara bestämmer – utan bygger på tillit och delaktighet.

Åren på Brevik har varit helt avgörande för honom, för att utveckla de förmågorna.

– Brevik har format mig till den jag är, säger han.

Vi är under mitten av 60-talet, när en 12-årig kille från ganska enkla förhållanden kommer ut till Brevik för fyra veckors sommarläger. En kille som är rätt trött på skolan och som retar sig på lärarna som han upplever som mästrande och allt för strikta.

På Brevik möter han en annan sorts ledarskap.

– Det var unga ledare som var pedagogiska, raka och kommunikativa. Och de levde med oss, säger han.

Han mötte tillit, och ledare som vågade delegera och deltagare som växte genom att ta ansvar. Han pratar om ledarskapsutbildningen som var etablerad redan då, och som år efter år fostrat nya ledare som har kunnat ta över när stöttepelare gått vidare i livet.

Det var specifikt några ord från en ledare där sommaren 1964, som blev avgörande. En som vunnit Görans förtroende, som ville pusha honom att ta mera plats, att tro på sig själv.

– Han sa: Du kan inte vara så velig. Jag minns att det gjorde väldigt, väldigt ont, och så sa han ”du måste vara stark och rättfram, säga vad du tycker”.

– Det gick inte många dagar förrän jag förstod, att det där var ju en väldig hjälp. För även om det gjorde ont, så förstod jag att ledaren ville mig väl.

Blev du starkare och tydligare, även fortsättningsvis?

– Ja, jag bestämde mig då för att vara det.

Den tredje sommaren, 1966, kom att bli något alldeles extra. I sällskap med ledarna Lennart och Mona Runfors åkte Göran och åtta andra killar till USA för ett lägerutbyte. Det första i lägergårdens historia. Under en månads tid fick de både prova på att bo hemma hos familjer, och bo på lägergård.

Kontakten med människor i andra länder gav honom mersmak. Ytterligare en utbytessommar väntade 1973 och när vi skriver 2026 har Göran yrkesmässig erfarenhet av ett 20-tal länder, där han arbetat inom kris- och katastrofhantering.

Han kom i första svenska insatsstyrkan till Thailand efter tsunamin, och han har jobbat med flyktingar under inbördeskriget i Liberia. I Sverige har han arbetat med krishantering under exempelvis Estoniakatastrofen och coronapandemin. Akuta skeenden där han fått användning för det ledarskap som han utvecklat under sina år på Brevik.

Arbetet har skett inom ramen för Räddningsverket, som blev MSB och numera MCF, och ACT Alliance, som är kyrkornas internationella katastrofnätverk.

– Du behöver en människosyn där man tror på människans lika värde. Man behöver en livssyn där man tror på en helhet, att saker har med varandra att göra. Sen behöver du ledaregenskaper för att kunna möta människor med närvaro men också beslutsamhet.

Han poängterar också att det i krishärdar världen över är viktigt att göra människorna man möter delaktiga i hjälparbetet.

– Finns det lärare så kan de sysselsättas med att aktivera barnen, finns det snickare kan de göra blomlådor som vi kan odla blommor i som kan ge hopp, finns de som kan laga mat så – ja du förstår.

– Då tänker jag Brevik igen, de ledaregenskaper man utvecklar exempelvis på hajken. Du får lära dig laga mat, du får tänka på att maten ska räcka till alla, du får lära dig att hålla reda på utrustningen, att diska och så vidare.

– Och så måste du ta beslut. Blir det oväder, då måste du bestämma, nu gör vi så här.

Samhället förändras på många sätt i snabb takt just nu. Tror du att Brevik kommer att fortsätta att vara relevant för familjer och för individer även framöver?

– Ja, jag tror att det kommer att bli attraktivt. Vi har några problemställningar i samhället, där en är skillnaden folk och folk, allt från anti-invandring och skillnad rika/fattiga. Och Breviks grej, att det är en plats där alla kan mötas, är en grej att slå vakt om.

– En annan grej är att jag kan tycka att barn blir lite för curlade. Idag är det mer föräldrar än barn på en träning och man kör dem dit. Jag vill inte moralisera eller döma, men jag tror att barn mår väldigt bra av att leka själva.

Han ser framför sig hur barn och unga kommer att få ett sug av att ”återta verkligheten”, som han säger det, som en kontrast till de digitala gemenskaperna.

– Jag har alltid trott på de unga generationerna, och jag tror att de unga kommer att börja distansera sig från digitaliseringen. Man kommer att vara nyfiken på hur man gör upp eld, hur man gör ett lägerbål, en hajk. Så jag tror att Brevik har framtiden för sig. Att det kommer finnas föräldrar som inser: Fasen det där är ju grejen för barnuppfostran.

Sina sista år som ledare på Brevik gjorde han 1982 och 1983, som konfirmandlärare, men genom att två av döttrarna, Caisa och Sofia, varit många somrar på gården har han även fortsättningsvis haft insyn i hur Brevik utvecklas. Och han gläds åt att han ser förnyelse, att man följer tiden och att nya krafter tar vid – men att det samtidigt finns kvar en kärna som var etablerad redan under 60-talet.