PIX: Avancerat betalsystem till 1968 – rikast blev den som tömde dassen

Ungdomsstaden Brevik hette ursprungligen Pojkstaden och tog då emot pojkar mellan 11 och 15 år. I Pojkstadens verksamhet användes till en början speciell valuta som kallades ”PIX”.

I början utgjordes dessa PIX av papperssedlar, som framställdes med hjälp av en stencilapparat. De första årens sedlar var enfärgade – den där vanliga violetta stencilfärgen, som var gängse. Så småningom blev de flerfärgade, eftersom vi köpte in litet dyrare stencilblad i olika färger.

Sedlarna var av olika valörer. Valören var utsatt både i form av siffror och bokstäver. Siffran fanns placerad i mitten av den avlånga sedeln. Dessutom fanns texten ”Pojkstaden Breviks Pixbank” välvd i en båge över siffran. Undertill fanns texten ”Hinc robur et securitas”. På sedeln fanns också underskrifter av både pixbanksdirektören och Pojkstadens borgmästare.

Ett år gjordes även en baksida till sedlarna, men försöket gavs upp eftersom det blev kladdigt när fram- och baksidor skulle limmas ihop.

PIXEN användes som betalning för att få deltaga i olika aktiviteter, som betalning för båtlån etcetera. Att låna en roddbåt var relativt billigt. Något dyrare var det att låna kanoter, eftersom tillgången var liten – vi hade endast två.

Segelbåtshyra var endast för rika, eftersom vi endast hade en segelbåt och den dessutom måste bemannas med segelkunnig ledare. Man kunde naturligtvis slå sig ihop två om båtlånen, vilket gjorde sakerna mer överkomliga. Bibliotekets utlåning tillhörde de billigaste nöjena.

De aktiviteter som kostade pengar var till exempel bordtennis och liknande. Någon sällsynt gång ordnades speciell aktivitet, som till exempel när Ingemar Johansson boxades om världsmästartiteln kostade det en PIX för att den natten bli väckt och få höra på stadens enda transistorradio.

Knöös

PIXEN fick man inte. Dom måste förtjänas. Detta skedde under ”Knöös”.

Knööset var en arbetsperiod om cirka en timma på förmiddagen. Då fanns det fasta arbeten, som kunde sökas, till exempel tidningsredaktör, som skrev stadens stencilerade tidning; postiljon, som inväntade lantbrevbäraren, tog emot och sedan delade ut posten; löpare, som sprang ärenden för lägerchefen; bibliotekarie etcetera.

Det fanns också andra fasta arbetsuppgifter som varierades mellan de olika stuginnevånarna. Det minst populära var att vara knöösstuga i köket. Det innebar för stuginnevånarna att ansvara för till exempel potatisskalning, disk och disktorkning.

Roligare uppgifter kunde medborgarna tänka sig. Då var det mycket trevligare att vara i den stuga som hade ansvaret för dagen i hamnen. Där skulle båtar ösas (de flesta läckte mer än lagom), paddlar slipas och lackeras och ständigt fanns det reparationer att utföra. Den knööstimman gick alltid fort.

Diversearbetare förekom alltid i Pojkstaden. Alla som inte hade fast jobb att syssla med var diversearbetare. Dessa jobb – eller lösknöös som de kallades – delades ut vid knööstimmans början och kunde bestå av vad som helst. Pappersplockning var väl inte det mest populära, men kunde ju gå för en dag. Buskröjning var roligare, men man blev alltid så förskräckligt riven av taggiga buskar. Arbetarskyddet var dåligt utvecklat.

Det ruskigaste jobbet var att tömma burkarna på dassen. Det var helt frivilligt, men mycket välbetalt. Om inga frivilliga fanns föll det på ledarnas lott att klara av det. Inte alls populärt. Nåja, oftast fanns det frivilliga krafter, som för den enorma ersättningen ställde upp. Ja, ibland var det till och med kö för den lukrativa sysslan.

Pixmynt

Så småningom blev det för besvärligt med pixsedlar. De var opraktiska att hantera; de slets ut ganska fort och trycket var inte särskilt hållbart, särskilt inte om sedlarna blev våta, vilket hände i regn eller ofrivilligt dopp. Efter att länge ha sökt någon form av pixmynt, fick vi kontakt med Philips fabriker i Norrköping. Det visade sig att de stansade ut hål på lättmetallplåtar som utgjorde stommen i radio/TV-apparater. Det var ”hålen” vi kunde använda, ja det vill säga det som stansats bort. Det blev små metallbitar i olika former, som vi fick och gav olika valörer. På detta sätt fick vi 1, 2, 5 och 10-pixmynt.

Det fanns vissa risker med detta myntsystem. Vad skulle hända om någon deltagare kom på att pappan arbetade på vårt myntverk. Dessbättre inträffade detta aldrig.

Pixsystemet hade både för- och nackdelar. Fördelarna var att det aldrig var svårt att få deltagarna att utföra knööset. Det gällde ju att förtjäna så mycket pix som möjligt för att kunna deltaga i samhällslivet. Visserligen blev det ibland hårda löneförhandlingar, men de klarades alltid ut till sist.

Svarta börsen

Men nackdelarna var många. Man kunde nästan aldrig be någon om en tjänst utan att standardfrågan kom: ”Hur många pix får jag?” Det var också problemet med svarta börsen. Ibland upptäckte vi att nykomna deltagare hade gott om pix. Det befanns då att de köpt pix för vanliga pengar och kunde njuta stadslivets glada dagar utan att behöva arbeta. Problemet behandlades i stadsfullmäktige, som i beslut kriminaliserade företeelsen. Staden fick rätt att konfiskera svarta börspix.

Inflationsproblem

Ett annat problem var inflationen. I ett samhälle där det blev för mycket pengar ville sedan innevånarna bara njuta av sina förmögenheter och inte längre arbeta. Detta inträffade speciellt i slutet av vistelsen. Det fanns i Pojkstaden såväl rika som fattiga innevånare. En av medborgarna kallades ”Baronen” på grund av sin stora förmögenhet av mer än 300 pix (som han förtjänat på holktömning).

Stadsfullmäktige tog upp problemet och beslutade om devalvering. Beslutet blev att varje medborgare skulle få behålla 30 pix samt 10 % av resterande förmögenhet. Praktiskt genomfördes det så att de gamla pixsedlarna byttes ut mot nya. En reporter från Norrköpings Tidningar som gästade staden den dagen skrev nästa dag i stor rubrik över fem spalter på första sidan: ”Inflation på Brevik – Baron blev torpare”.

Domstolen

I staden fanns lagar och förordningar som skulle följas. Man fick inte lov att gå ut på flytbryggan utan tillstånd (för stor belastning gjorde den till en undervattensbrygga). Man fick inte klättra upp i det branta lägerberget på grund av fallrisken. Det var heller inte tillåtet att gå ut efter läggdags, jo om man hade legalt ärende till muggen, förstås.

För att övervaka att allt detta efterlevdes fanns domstol med jury, valda av innevånarna och avlönade per session. Påföljden var inte reglerad utan utmättes efter vad domstolen kände för.

Straffen som utmättes var lindriga och bestod oftast av böter. Någon gång beslutades att missdådare skulle reparera förstört material. Vissa ”brott” hade dock reglerat straff. Att svära kostade en pix i böter. Det hade onekligen en språkvårdande funktion. Dessutom gynnades pixbanken. Pixbanken hade också andra inkomstvägar. Upphittade saker löstes ut med pix. Om deltagarna av detta blev mer ordningsamma är svårt att säga.

Pixen avskaffas

Pixsystemet avskaffades 1968 då det dragits med en mängd oönskade bieffekter. En och annan deltagare var så passiv att han inte ville deltaga. En eller annan förälder klagade över systemet och menade att deltagarna inte skulle behöva arbeta eftersom lägeravgiften var betald. Ledarna tyckte att systemet var ganska krångligt, och så vidare. Så då beslutades det om avskaffning.

Lennart Runfors, 4 mars 1991