Brevik är en pigg 70-åring – stärkt av hur gården hanterat flera allvarliga kriser

Det var visserligen i början av coronapandemin, men det var inte bara det som låg bakom det krisartade läget. Likviditeten var låg, det var brist på pengar till den löpande verksamheten.

Förutsättningarna inför sommaren var dessutom osäkra, i den meningen att Folkhälsomyndigheten dröjde med besked som på ett avgörande sätt skulle påverka möjligheterna att ordna läger.

– Hade vi stått med en ledarstab, inköpt material och bokade bussar och inte kunnat få några deltagaravgifter ... Det är mycket pengar som går iväg då. Vi kunde inte chansa, säger Lisa Larnemark Schultzberg, verksamhetschef.

Hon drar på orden när hon berättar om det året. Skärper in sin blick, för att betona allvaret.

Nicklas Wallberg må ha varit på gården både som deltagare och ledare under många år, men 2020 hade han precis klivit in i Breviksstiftelsens styrelse och ganska snart också blivit ordförande. Han hymlar inte med att det var en tuff start, men samtidigt var det inte första gången han tvingats agera krishanterare.

– Jag sa: här har vi en palett med saker vi kan göra. Vi får testa tre av dem, säger han.

Det var viktigt, poängterar han, att styrelsen visade en framtidstro och inte bara gick ut och tiggde pengar som man sedan stoppade ner i ett svart hål. En av de idéer man valde att fokusera på var att samla in pengar till solceller på ladan. Ett val som kom att bli lyckat.

Sex år senare sitter han i matsalen, en av de första vårdagarna efter en ovanligt lång vinter. Solen lyser genom ekarna utanför fönstret, och Slätbaken glittrar. Förutom Lisa är också Kimo Viklund med i samtalet, mannen som under många år förkroppsligade Brevik i rollen som verksamhetsansvarig.

En man med stort hjärta för gården, förstås, men de senaste 20 åren har han till stora delar följt Brevik på distans. Därför är det med stor nyfikenhet han lyssnar till Lisa och Nicklas beskrivning av krisen, av nuläget, och visionerna för framtiden.

När Kimo klev av 2004 lämnade han efter sig ett brev där han beskrev hur han såg på Breviks själ och syfte, och skickade några önskemål till sina efterträdare.

Att Brevik skulle hålla fast vid sina rötter i KFUM.

Att Brevik skulle behålla övertygelsen om att friluftsliv är viktigt och utvecklande för människor.

Att Breviks förbättrade ekonomiska läge skulle ge möjlighet att öka det sociala engagemanget.

Att Brevik skulle hålla sin historia levande, att behålla sin identitet och pionjäranda.

Hur har det gått? Vad tänkte du när du läste ditt brev, nu 22 år senare?

– Jag tänkte, va roligt att så mycket blev som jag hoppades. Speciellt den här punkten kring vilka som har råd att komma hit, säger Kimo, och syftar på arbetet med friplatser.

När han slutade var ekonomin visserligen på uppåtgång igen, men för att gå runt tvingades man höja lägeravgifterna – vilket gjorde det extra tufft för barn från socioekonomiskt svagare områden.

Med tanke på att Lisa Larnemark Schultzberg varit anställd sedan 2006, så är hon och Kimo tillsammans som en röd tråd genom historien. Säsongsinstruktörer, kockar, anläggningsansvariga och ledningsgrupper har kommit och gått, men de har bestått.

Samtidigt har de verkat under olika villkor, sett till hur samhället påverkar gårdens förutsättningar. Under många av Kimos år var skolklassernas lägerskolor en betydande intäktskälla, som bar gården utanför sommarsäsong.

Men skolor blev fattigare, staten stramade åt möjligheterna att ta ut kostnader från föräldrar för aktiviteter, och dessutom fick skolresor inte längre göras under skoltid.

Ungefär i samma veva som Kimo slutade, 2004, dök bokningarna från skolklasserna.

Idag är det istället församlingar som är den största externa kategorin kunder.

Under Lisas 20 år på gården har Brevik också tagit emot ensamkommande flyktingar och ukrainska flyktingar, exempelvis. Det har också varit en tid med snabb förändring sett till barn och ungdomars fritidsvanor och umgängessätt. Mobilerna har blivit ett nav för allt från kommunikation till skolarbete till tidsfördriv och många är det nog som funderat om Breviks i huvudsak analoga tillvaro skulle kännas daterad, och ointressant.

Farhågan har också funnits, men har kommit på skam.

Under senare delen av 00-talet blev det stegvis så att alla deltagare hade med sig mobilen till gården, vilket påverkade tillvaron.

– Vi fick jätteproblem med hemlängtan. Helt plötsligt kunde det stå en förälder på gården som skulle hämta sitt barn som var ledset, och vi visste inte ens om det. Därför hade vi inte heller fått möjlighet att hantera det, säger Lisa.

Idag får konfirmanderna och årskullen över ha med sig mobiler, men bara använda dem en stund efter middagen varannan dag. En fråga som inte verkar vara någon big deal, enligt Lisa. På hajken får de inte ens ha klockor. De yngre får lämna sina mobiler hemma, och tankar finns nu på att låta det gälla även de äldre deltagarna.

Det många vittnar om, när de pratar om Brevik, är den varma sammanhållning som finns. Lekfulla aktiviteter, närvarande ledare och möjlighet till att på kort tid bygga djupa relationer. En vacker plats som utgör en egen värld i världen.

Nu låter det lite grann som att det kanske har vänt till att det är en styrka, säger Lisa.

Risken i detta, säger Lisa, kan vara att nytillkomna ledare eller personer som kanske inte omedelbart ”köper konceptet” känner sig utanför.

Farhågor kring detta har tidigare lyfts av ledare, och omkring 2015 gjorde man förändringar. Exempelvis får nya ledare samlas en dag innan övriga på vårens ledarträning, och en tidigare ganska vanlig aktivitet som kramringen, är skrotad. Man jobbar också på att bredda sig sett till kulturell och etnisk bakgrund både bland deltagare och ledare.

– Om du fått en friplats, kanske med utlandsfödda föräldrar, och kommer hit så finns det inte alltid en ledare att identifiera sig med och det känns kanske som att man pratar om konstiga saker. Du ska ut i skogen, när du är uppvuxen i staden och kanske aldrig varit utanför Norrköpings stadsgräns. Då är det jättetufft, då kommer du inte tillbaka, säger Lisa.

För att möta det finns sedan några år lägret Upptäckarna, som man arrangerar i samarbete med föreningar och församlingar i Norrköping. Ett läger under dagtid, två dagar, där man får bekanta sig med gården i tryggt sällskap av ledare och vänner hemifrån.

Gården har också utvecklats mycket sett till ett längre perspektiv, när det kommer till frågor om tillgänglighet och värdegrund.

– Det är våra ledare som reagerar först skulle jag säga och driver det arbetet framåt, vilket är jättehäftigt, säger Lisa.

Den största kris som Brevik gick igenom under Kimos tid, var två utmanande byggprojekt i mitten på 80-talet. Knappt ett år efter att man invigt den nuvarande matsalen, i sig ett jätteprojekt med stor ekonomisk risk, brann den gamla villan ner.

– Då var det lite tungt. Vi slet ju rätt hårt för att få in pengar till den nya matsalen, så när Lennart (Runfors/von Wowern) kom in på kontoret och säger: Nu ska vi dra igång en ny insamling, då trodde jag att Birgitta Karmehed på expeditionen skulle säga upp sig, minns Kimo.

Men precis på samma sätt som Nicklas beskrev läget 2020 minns Kimo tiden efter branden. Krisen fick människor med Brevikshjärta att kavla upp ärmarna. Mottot blev ungefär ”hellre satsa än att dö”, och Kimo minns särskilt företagaren Torsten Köhler från Söderköping som då satt i styrelsen och hans modiga förhållningssätt. Han nämner också sin svärfar Lars Holmén, som klev in som arkitekt i återuppbyggnadsarbetet och för det utnämndes till Stadsarkitekt i Ungdomsstaden.

1988 invigdes den nuvarande villan av Breviksgrundaren Arne Wahman, med många Brevikingar och även lokal press på plats. Nu hade gården fått en modern byggnad med året runt-standard, som gav möjlighet till nya intäkter.

Idag finns det ungefär 170 bäddar på gården, som gör att man kan ta emot ungefär 80 deltagare samtidigt som man hyr ut villan till en extern grupp, och också har plats för ledarstaben. Från att ha varit nere för räkning 2020 har man idag ett läge där lägerplatserna fylls till 100 procent, där omsättningen är högre och där bokningarna i skrivande stund (mars) överträffar fjolåret.

Det gamla hobbyköket har moderniserats, fått en veranda mot vattnet och bytt namn till Strandköket efter gårdens stöttepelare under många många år, husmor Eva Strand. Förhoppningen är att fler grupper som vill ha självhushåll, ska komma ut tack vare den satsningen.

Nicklas Wallberg berättar också om långt gångna planer på att bygga om hamnboden till en bastu, för att ytterligare krydda erbjudandet för exempelvis mindre grupper som vill åka ut på konferens.

Det finns en tydlig tioårsplan, men Nicklas betonar att den ständigt är under utvärdering. Planer stryks, nya kommer till. Det viktiga är att ha ett tänk som är framåtblickande för att inte bara lappa och laga i stunden.

En central tanke är att renodla erbjudandet, renodla sin affärsidé. För kokar man ner vad Brevik är idag är det i mångt och mycket precis vad Brevik var för 70 år sedan.

En plats som specialiserat sig på lägerupplevelser.

En plats där befintliga grupper kan utvecklas, eller nya grupper kan formas. Grupper som blir trygga med varandra, som lär sig samarbeta för att förhoppningsvis därefter kunna ta sig an utmaningar.