”En annan personlighet kom fram på Brevik – jag blev sedd och bekräftad för en massa andra saker”

Hanif Azizi kom som deltagare till Brevik 1994. Han hade en bakgrund som ensamkommande flykting från Irak och var på den tiden placerad hos en fosterfamilj.

På Brevik fick han sina första riktiga vänner som har följt med honom genom livet.

Hanif har tidigare arbetat som polis och föreläser idag om sin uppväxt.

För några år sen släppte han boken ”Förortssnuten” som handlar om barndomen och livet som polis.

Hanif och jag har inte setts på många år. Många, många år. Men vi är ju båda Brevikingar, och därför är det så självklart att det blir ett hjärtligt återseende. Som om tiden har stått still. Samtidigt som vi har blivit vuxna.

Hanif har nyligen flyttat till Skåne och bor utanför Malmö. Han bor där med sin sambo och är föräldraledig med deras son. Trots att det var längesen han bodde i Norrköpingstrakten finns den bekanta östgötskan kvar.

Både Hanif och jag är osäkra på vilket som var hans första år på Brevik som deltagare. Var det 1994 eller 1995? Men vi vet att något av dom åren var vi där under samma lägerperiod. Och sen skulle det bli många somrar för oss båda.

– Jag måste ha varit runt 12–13 år första gången jag kom till Brevik. Jag bodde i en fosterfamilj i Ljunga på Vikbolandet och dom tyckte nog att jag och min lillebror Saleh behövde komma ut och röra på oss, berättar Hanif.

– Vi satt mest inne och spelade TV-spel. Jag var också rätt introvert, och jag var väldigt mycket för mig själv. Jag hade inte jättemånga vänner. Jag minns inte riktigt vad jag hade för åsikt om att åka på sommarläger men jag kan tänka mig att jag nog inte tyckte det skulle bli jättekul.

– Jag och min bror var ju två flyktingbarn och vi hade upplevt krig, vi hade blivit skilda från våra föräldrar. Vi var inte helt ”normala” barn. Så det var säkert tufft för våra svenska föräldrar att ta hand om oss. Så att vi skulle i väg på läger var nog också för att dom skulle få lite avlastning.

Högstadiet var rätt tuffa år för Hanif där han kände att han inte var bra nog. Han kände att vissa lärare bara såg en ”invandrarunge” och han tyckte det var jobbigt att sticka ut.

På Brevik såg Hanif en möjlighet att bli sedd på ett annat sätt än i skolan. Där fick han smeknamnet ”Hasse” och det smeknamnet hängde med sen under många år.

– Jag hade nog en idé om att jag ville vara som alla andra. Och jag kände mig nog inte som alla andra. Jag ville kanske vara svensk.

Hanif berättade inte för någon på Brevik om sin bakgrund som flyktingbarn. Han minns inte att det var någon av deltagarna heller som sa så mycket om hur dom hade det hemma. Och det är en stor del av Brevik, tycker Hanif.

– Att jag hade en utländsk bakgrund var något som till viss del höjdes upp. Det fanns en nyfikenhet på andra personer och kulturer.

En del i det som Hanif reser runt och föreläser om, inträffade omkring millennieskiftet. När många i hans närhet pluggade vidare eller sökte jobb, gick han in i ett sökande efter sin identitet, sin historia. En livskris. Det tog honom till sist tillbaka till det Irak där han föddes och där hans mamma fortfarande fanns, tillbaka till rörelsen Folkets Mujahedin som hon var verksam i.

En radikal rörelse som också har en väpnad gren.

– Jag behövde få svar på de här frågorna för att jag skulle kunna fortsätta med mitt liv. Det var ju liksom vem var jag, vad var jag i förhållande till Sverige? Hur ska jag förhålla mig till att jag är annorlunda, att jag har en utländsk bakgrund? Jag menar, jag uppfattade mig som att jag var sämre på något sätt än alla andra.

– Att ansluta mig till den här organisationen skulle vara som en form av genväg till att bli framgångsrik och lyckas.

Rörelsens idé om att skicka barnen utomlands, i många fall Skandinavien, var skälet till att han och brorsan Saleh kommit till Sverige. Nu efter gymnasiet drogs Hanif tillbaka dit, och endast tillfälligheter gjorde att han till slut ändå valde att stanna i Sverige.

När han pratar om tiden, såhär 25 år senare, kretsar han kring hur svårt det kan vara att bryta mot den förväntan som omgivningen har. Att man av olika anledningar får en stämpel och då är det enklast att bara fortsätta det spåret. Om det så är rollen som klassens clown, stökig invandrarunge, eller kriminell.

Men i detta ligger en av Breviks stora styrkor, menar Hanif. Där finns ingen förväntan, där finns inte stämpeln från klassrummet eller korridoren.

– Man var här och nu med sina vänner och dom aktiviteter man ägnade sig åt. Och om det nu var så att jag var stökig eller busig när jag var ung så blev det ju en annan personlighet som kom fram på Brevik – för att jag blev sedd och bekräftad för en massa andra saker.

Okej, Hanif släppte kanske inte helt den rollen på Brevik. Han berättar om hur han som deltagare en kväll smög ner till Mässen där ledarna hade sitt ”kvällshäng”. Han lyckades stänga av strömmen så att alla lampor slocknade. Han berättar också att han stal lättöl och försökte sälja det till konfirmanderna. Vilket han också lyckades med. Låt oss konstatera att det är preskriberat vid det här laget.

För Hanif kom Brevikssomrarna att bli allt mer sorgliga när de närmade sig slutet.

– Jag kommer ihåg att det blev en klump i magen och jag längtade redan till nästa sommar. Jag vet att jag tänkte hela tiden att snart blir det Brevik igen. Det var höjdpunkten i mitt liv under dom åren.

– Jag upplevde det som att där fick jag vänner på riktigt. Jag hade ju vänner i skolan och som jag spelade fotboll med. Men på Brevik blev det djupare vänskaper.

Brevik var också en plats som alltid var öppen. Senare när han blev äldre och ledare så upplevde han att frågan alltid fanns där: Vill du komma nästa sommar igen?

– Oavsett vad som hände i livet så fanns det ett ställe att komma tillbaka till. Det var fint.

Att spendera så mycket tid med varandra som man gör på Brevik kunde han känna igen senare när han blev polis.

– Poliser spenderar ju enormt mycket tid med varandra. Man sitter många timmar i radiobilen och man lär ju känna varandra på djupet.

Han upplever också att dom värderingar som fanns på Brevik fick han med sig in i vuxenlivet.

Hanif har kontakt med flera Brevikingar fortfarande. Och just för att vänskapen på lägret var central så har den fungerat som en trygg röd tråd som gjort det lättare att hantera olika livshändelser.

– Oavsett om man har bytt jobb, separerat eller gjort andra val så har vänskaperna från Brevik inte förändrats.